.

Igår såg en ny norsk värdensborgere dagensljus! Lille Theodor min brors och fastmös första gemensama barn! Grattis! Allt hade gått väl och snabbt,nån har alltid tur. Vikt 3100g och 50 cm lang och lik på min bror enligt säkra kilder...vi älskar dig redan lill kusin....snart får vi se dig.

Kramar till familjen Hivand i Kragerö  i norge!

Jag måste bara få berätta att igår träffade jag på killen som var med i olyckan jag skrev om. Plötslig stod han framför mig och säger: det är ju du ju....Ja säger jag hur är det med magen. Jag blir så glad att jag får tårar i ögonen och han verkar glad med. Han berättar att det gick bra, en mindre skada bara och han berättar lite om vad han hade sagt till polisen osv att han tex hade hjälm,för att slippa så en bot till( då körte han vel inte helt laglig) Jag säger att han vel kommer att ha hjälm i förtsättningen och han lovar det. Sedan frågar jag om hans pappa vart arg? och just då ser jag en liten glädje eller nåt nytt i hans ögon, kan inte helt förklara vad det är men hans ansikte blir glad och han säger: Nej min pappa, ja liksom han vart liksom glad att jag lever, förstår du? Jag förstår....
Ja där ser du säger jag han bryr sig om dig, och killen säger ja han gör det, han vart inte ens arg för moppen. Vidare i samtale pratar vi om att han hade missad ett viktigt jobb den kvällen, och kände att han satt folk i skiten. ja sa jag så är det i bland, men att jag är glad att han mår bra och det är nog de med. Sen berättar han att nu spar han ihop till fyrhjuling(hjälp) men lovar att inte köra där på gångvägarna...ja ja man kan inte ändra på allt men jag mår så bra när jag går där ifrån.

Men det är inte slut med det när jag sedan går ut mot parkeringen för att åka hem, ja det måste vara ödetsironi, och det var som en film då kommer den andra killen imot mig, men han känner ej igen mig, men jag konstanterar att det är han innan han sätter sig i en bil. Han mår ochså bra och jag bubblar av glädje hela vägen hem ,de mår bra och det känns så härligt........ men lite rysningar frå jag över att ödet eller slumpen hälsade på mig.....jag tror ju att allt har nånslags mening eller budskap.......

Nu var det en evighet sen jag skrev några inlägg men tiden recker inte till. Jag har så mycket med plugg och praktik, sen tentar jag i morgon. Ska bli så skönt .......en salstenta sen ska det vara klart med första kursen denna terminen, bara 3 kvar och nesta börjar redan på torsdag. Ingen vila här nej.....
Livet bara rullar på och vi stressar fortfarande runt som dårar fast jag bestämde mig förre veckan att jag måste tagga ner.....liver är för kort för att aldrig njuta av det, jag måste hitta min balans igen. Det är bra när man börjar tänka till,ioch försig så fick jag en varningaklocka när pappan till en vi känner har fått en blödning i hodet, han hade haft ont i huvedet en längre tid men inte jätte illa men dock, och jag vart livrädd direkt för jag har med haft ont i huvedet i 14 dagar, och jag brukar inte ha det. Så förre veckan tänkte jag så får det va....jag kan inte hinna med allt, jag kan inte ha ett ständigt press på mig ,jag måste välja vad jag tycker är viktigast och för mig är det min familj. Och vad kan hända? Det är ju egenligen ingen som bryr sig alla har fullt upp med sitt......bara en själv.....

Annat roligt som händer är att jag och sonen åker till London på fredag ska bli så kul, och jag har bestämt mig för att njuta ,hinna med vad vi hinner men ha roligt ihop. Sedan ska jag idagarna bli Tante ,min bror och tjej väntar sitt första barn,en killa ska det bli....Teodor. Så himla roligt för honom han kommer till att bli värdens bästa pappa!

Här kommer en bild på värdens finaste tjejer! Från Hannes (kusinen) konfirmation, och tenk näste år är det Idas tur!

Min kompis mamma är sjuk......i en hämsk neurologisk sjukdomm som gör att man tynar bort och det finns ingen återvändo,hon kommer att lämna detta livet allt för fort......tänk att veta att man ska lämna sina nära och kära när de behöver en som mest......Min kompis kämpar på men bara den som har förlorat sin mamma, kanske kan förstå vilka kvaler man går igenom. Den människa som gav dig livet och som trots allt man går igenom, ändå förstår dig. Hon står dig nära i själens inre rum, automatisk för hon har fött dig trots brister och gräl, snart ska hon lämna dig, man kan inte förstå det.... Samtidigt blir man själv mammas mamma och får ställa upp.... Det är en självklarhet men ändock en oerhört process att gå igenom att se sin mamma tynna bort......och inte kunna göra nåt åt det. Livet blir så intens man måste få med sig varje ögonblick och samtidigt försöka njuta av det. Samt spara på minnerna..... det är livet på sin spets,vi kan bara stå maktlösa att titta på, och skrika så lungorna nästan slits ut av kroppen och smärtan som finns i hjärtat klarar man nästan inte härda ut........men du måste det, just nu..... men i mitt inre så är jag med dig...kramar till dig

Igår kom minstingen hem lite upprörd över en kommentar om sig och sin killkompis. En kille i paralellklassen hade frågat om de hade sex???? Vilket ändå så framåt som hon är hade kännt sig illa berörd över det. Hon förstår ju lite vad det handlar om men kände samtidigt att detta är nåt som barn inte ska ha på länge. Vi sitter i bilen och jag blir ju lite upprörd jag med men visar det inte (tänker så här att det är bättre jag tar det med fröken, så inte hon ska känna att hon har gjort nåt fel) Jag börjar sedan prata om sex, om hon vet vad det är, förklarar lite med mamma och pappa osv. Sedan frågar jag om hon vet hur barn blir till ? Jag tänkte köra hela loppet nu.... hon svarar nja lite så där... Jaha svarar jag och tänker avhandla hela grejen men frågar henna käckt: Men vill du att mamma ska berätta det för dig då så vet du? Var av det kommer snabbt från baksätet : Nej Tack! Jag vill inte veta! Vi kan väl prata om det när jag blir sådär 16 år.... Jag kan bara skratta och säger så du vill inte veta? Nej mamma jag är faktiskt bara ett barn...... tack godegud för barn

Elli tar kort på sig själv i baksätet

Här om dagen när jag var ute på min promenad, stressad som jag var, bara för att hinna motionera lite gav jag mig i väg. Tänk just när man ska hinna med alla saker då händer det nåt nästan jämt.......Denna promenaden vart inte som andra, jag höll på att bli påkörd av en mopedist i hög fart och hade så hänt hade jag inte kunnat skriva det här nu. Jag kände igen killarna och har förut tänkt att just denna killen kommer inte leva länge. Han är en kille i 15-års åldern och har tutat och morsat klämkäckt på mig förut. Just denna dag hinner jag precis tänka lite surt för mig själv han kommer smälla en vackerdag, och vad händer? Killen kör i mopeden några meter bakom mig i hög fart och smällen blir karftig. Killen bak mig klarar sig lindrig med sår på handen men är i chockad samt yr efter smällen, men den andra killen flyger  ett par meter bortöver marken som tur är landar han inte på asfalten.

Så det var bara att ringa efter ambulans och kolla killarnas skador och den ena var samarbetsvillig men den andra var uppkäftig och han skulle inte ha någon hjälp och ingen abulans. Fast jag förklarade för honom att mag skador måste kollas upp fast de inte syns då det kan vara fara för inre skador. Och att de kan vara dödliga. Men nej han skulle vänta på sin pappa, går runt och har skit ont men leker "allan ballan" och röker fast jag ser han har skit ont samt att mopeden har tagit äld och ligger och osar ut rök. Undomarna runt hjälper mig lite men de flästa kan inte förstå vad jag har med detta att göra??? Tillslut måste jag bli skit förbannad och beordrar killen att ligga ner då sos sköterskan säger att det är viktigt, jag säger även att jag har inte för avsikt att "sätta" dit honom men att jag vill att han skall få ett långt liv och inte åka hem och ligga och grubla hela natten om han kommer att överleva för han har skit ont. Vi skall alla dö nån gång säger han och jag säger ja men inte när man är 15 och inte idag.....

Herregud vad har denna kille varit med om som gör att han inte kan lite på mig, han kallar mig h....och svär åt mig för att ha tillkalat ambulans och jag säger att jag skiter i vad han kallar mig. Jag är den vuxna och bestämmer just nu......

Den andra killen är nervös  och blek, jag får prata med hans mamma som säger: jag sitter lite tajt till just nu iett möte och vet inte om jag kan komma ifrån.... Hallåååå din son sitter skadad, kanske inte så illa men han behöver sin mamma... hörde du inte vad jag sa??? hon säger att jag får bestämma om han behöver åka med ambulansen och jag säger att var det min son skulle jag vilja att han kollas upp, kanske inte så mycket för skador men att han faktiskt har varit med om nåt traumatiskt.......hon ringer sedan upp och har nu förstått innerbörden av det hela och ska möta upp vid sjukhuset. Denna killen har så fina kompisar som stöttar honom samt att han är nog glad att jag ändå är där.

Någon frågar vems skuld det var och killen med ont i magen tar på sig skulden men då säger den andra killen att det är lika mycket hans skuld (av räddsla för det andra coola gänget ). Är du dum eller säger jag, du har ingen skuld i olyckan säger jag, men jag vill inte att han ska ta skulden själv säger han då...... jag blir matt.....

Sedan kommer killen med ont i magen och ställer sig framför mig och släpper ner garden i 30sek och säger jag har så jävligt ont och grimasera. Jag säger lägg dig ner det här ordnar sig, han lägger sig ner medan jag tröstar och säger att sånt kan hända alla det ordnar sig, sen säger jag när jag hör ambulansen att nu kommer den var av han rusar upp skit förbannad och skriker har du ringt abulansen, vilket för mig betyder att han verkligen behöver dem för han är i nån slags chock. Igen får jag prova att lugna honom, jag är ju rädd att han ska dra.......

Abulansen tar över och jag berättar kort vad som hänt och de tycker att det är bra att någon tog vuxen ansvaret samt att det må rapporteras, tur att ena killen inte hör det och att hans skada måste kollas upp (magont). Han erkänner sen att han har så ont, och vill inte visa vart då det är många tjejer där och jag får be dem att vända sig om ......Sköterskan frågar frågor om hur gammal han är osv han har svårt att förmulera sig, hon ber killen lägga sig på båren, nu har han så ont att han inte kan ligga..... på väg in i abulansen vänder han sig mot mig tittar mig in i ögonen och säger tack för att du ringde abulansen..... jag tröstar igen och säger att det ordnar sig det kommer en ny dag i morrn, en ny start för en kille som han.....

PÅvägen hem sen är jag gråt färdig.... vad har denna kille varit med om som gör att han är så rädd för mig/vuxna? Hur har hans uppväxt sett ut, vad har han för relationer till sin omgivning. Han är rädd men kan inte visa det och inte bara för kompisarna runt om, det ligger mycket bakom denna fasaden....varför jag säger detta är den känslan jag har och samtidigt som den andra killen litar på mig fullständigt och är trygg i sitt samtal med sin omgivning och mamma. Jag inser samtidigt att om han hade kört på mig hade han nog stuckit från platsen i räddsla och jag hade fått legat kvar att dö.... för så nära han var i den farten hade jag inte haft en chans, och istället kanske jag har räddat hans liv idag? Förhoppningsvis fick inte killarna större skador, det får jag väl inte veta, men jag tänkte på dem hela kvällen och hoppas de mår bra.


När jag sedan berättar i skolan, säger en som är äldre än mig att hon hade inte kanske vågat stanna, inte vetat vad hon skulle göra, vill inte vara till besvär om det nu inte skulle vara större skador.... jag svara nej så du vill att jag går forbi din son om det händer då? Vi måste ta ansvar som vuxen fast det" bara" kan vara en ordfigth, mobbing eller olyckor....

Jag är så glad för min undersköterska utbildning, den bidrar nog till min skadr kunnande men det är i min personlighet min tuffhet sitter. Jag tar ansvar i min vuxenroll, mammaroll samt snart som lärare och jag är stolt över det...... samtidigt som jag inte är rädd för undomar. Varför ska jag vara det ? De behöver vuxna som förbilder, som visar att vi inte sviker oavsett vilket läge som skulle uppstå. Det är där många vuxna brister i idag, många har svårt att ta på sig föräldrar rollen eller en vuxnas ansvar tyvärr, fast jag tror killarnas mamma är glada för att jag fanns just där.... just då....